Stenungsund: Historia
Stenungsund har ett förflutet som lastageplats, och kom under 1800-talet att bli en populär badort för göteborgare. Den kommersiella och industriella utvecklingen började med bandfabriken på 1940-talet och sköt ordentlig fart på 1950-talet, då oljekraftverket Stenungsunds kraftverk byggdes i Vetteberget. Den petrokemiska industrin etablerades på orten under 1960-talet vilket gjorde att Stenungsund tredubblade sin befolkning, och gick om bland andra Strömstad och Lysekil i storlek. Det avgörande steget togs 1960 då kommunen skrev avtal med Esso, MoDo och Fosfatbolaget (senare Unifos) om etablering.
Då Stenungsund växte snabbt, blev det ont om utrymme i det lilla samhället. Stenungstorg anlades genom att fylla igen den vik som tidigare sträckt sig ända upp till järnvägsspåret. Fyllningsmaterialet var sten från bergrummen som sprängdes ut för att ge plats åt kraftverket. Det idylliska stationssamhället omvandlades till vad som närmast kan liknas vid en stad men som alltjämt kallas för torget eller sundet.
Stenungsund är beläget i Norums socken och ingick efter kommunreformen 1862 i Norums landskommun. I denna inrättades för orten 19 december 1919 Stenungsunds municipalsamhälle som upplöstes vid utgången av 1951 när orten och landskommunen uppgick i Stenungsunds landskommun. Från 1971 ingår Stenungsund i Stenungsunds kommun som centralort.
=== Näringslivets historia ===
Kommunen Stenungsunds huvudnäring har genomgått stora förändringar. Industrialiseringen av regionen har haft stor påverkan på tätortens utveckling mot det moderna samhället. Innan vattenfalls bebyggelse under 1950-talet och innan den petrokemiska industrin etablerades i Stenungsund under 1960-talet, var Stenungsund ett fattigt jordbrukssamhälle som försörjde sig på sommarens badgäster och på jordbruk. Det lugna samhället förändrades till industriort och i samband med detta blev den sociala tryggheten och levnadsstandarden bättre.
Under 1800-talets slut beslutade sig Mattias Jansson för att bygga en konservfabrik vid ångbåtsbryggan i Stenungsund. Fabriken ägnade sig åt att konservera olika matprodukter som exempelvis fiskbullar, kryddsill i gaffelbitar och makrill i olja. Mattias Janssons fabrik gav arbetsmöjligheter åt förortens befolkning, såväl kvinnor som män. När fabriken brann ner år 1893 innebar det negativa konsekvenser för arbetsutbudet i området. …