Höstpsalm
Jag såg en rosenbuske, stänkt med blod,
jag såg ett rep som gnagt en tiggarländ,
och jag gick dädan, kvalmig i mitt mod
av dödbenskult och murken munklegend.
Ut, ut i ljuset mellan Umbriens kullar,
där höstens hav i bruna vågor rullar
och oxar, böjda under breda horn,
på vita vägar släpa lass av korn.
Det går en man bredvid mig. Är det Frans,
den fattige, vars håla jag besökt?
Nej, han är mer, ty dagens hela glans
står som en gloria kring hans panna krökt,
”Quo vadis?” Frågan darrar i mitt sinne,
Vart skall jag gå, då aftonen är inne?
Snabbt stiger natten upp som sot ur brand,
och jag är ensam i ett okänt land,
Men jag har hört den milda rösten förr,
och den har följt mig som en hasselblåst,
då som en tiggare från dörr till dörr
mitt hjärta gick och allt var lyckt och låst.
Bliv hos mig, mästare som tyder skriften
ej som ett spökelse ur helgongriften
men som en bordskamrat i stilla byn,
där jag vill njuta torftigt bröd och vin,
Ditt väsen kom mig när i dagens glans
blott som en bländande och snabb vision,
men närmre under kvällens törnroskrans
och närmast som en andedräkt, en ton.
Nu står mitt Umbrien, skuggans land, framför mig;
jag kräver ej att se dig, blott jag hör dig,
blott då och då du bär min själ ett bud,
min vän i vind och skymning och min Gud.
Upp stiga höstens tunga moln av brons.
Du är i dem som i det sommarblå,
din skugga reses som ett hult abskons
för dem som trött i ok och hetta gå.
I aftonlandet är min ro belägen,
mitt Emaus bland kullarna vid vägen.
Det är din närhet som gör trygg min stig,
att gå i mörkret är att gå med dig.
— Erik Axel Karlfeldt