Sång till solen
Dig jag sjunger en sång,
Du högtstrålande sol!
Kring din konungastol,
Djupt i blånande natt,
Har du verldarna satt
Som vasaller. Du ser
På de bedjande ner; —
Men i ljus är din gång.
Se, naturen är död.
Natten, vålnaders vän,
På dess bleknade pragt
Har sitt bårtäcke lagt.
Mången nattlampa ser
Uti sorghuset ner.
Men du stiger igen
Utur östern i glöd.
Som en ros ur sin knopp
Växer skapelsen opp.
Den får lif, den får färg,
Men du nedblickar glad
På de gnistrande blad,
På de flammande berg.
Lifvets rinnande flod,
Som var frusen och stod,
Nu framsorlar han mild
Med din vaggande bild,
Tills du nedblickar sval
Mot den vestliga sal,
Der för anande hopp,
Der för uttröttad dygd
Till de saligas bygd
Springa portarna opp.
O du himmelens son,
Hvadan kommer du från?
Var du med, var du med,
Då den Evige satt
Och i ljusnande natt
Sådde flammande säd?
Eller stod du kanske
Vid hans osedda thron
(Öfver verlden står hon)
Att som engel tillbe:
Tills du stolt ej fördrog
Hvad från thronen befalls,
Och han vredgad dig tog
Öfver strålande hals,
Och dig hof med förakt
Som en boll i det blå,
Att förkunna ändå
Hans förnekade makt?
Derför ilar du än
Så orolig, så snar;
Ingen tröstande vän
Bjuder vandraren qvar.
Derför ännu ibland
Drar du skyarnas dok
Öfver kindernas brand.
Ty du sörjer den dag,
Då dig hämnaren vrok
Ur sitt heliga lag,
Och du föll från hans knän
Uti öcknarna hän.
Säg mig, blir du ej trött
På din ensliga gång?
Blir ej vägen dig lång,
Som så ofta du nött?
I mångtusende år
Har du kommit igen;
Och dock gråna ej än
Dina gullgula hår?
Som en hjelte går du
På din glänsande stig,
Dina härar ännu
Hvälfva trygge kring dig.
Men det kommer en stund,
Då din gyllene rund
Springer sönder: dess knall
Manar verlden till fall.
Och som ramlande hus
Störta skapelsens hörn
Efter dig uti grus:
Och den flygande Tid,
Lik en vingskjuten örn,
Faller död derbredvid.
Far en engel då fram
Der du fordomdags sam
Som en gyllene svan
Genom blå ocean,
Se, då blickar han stum
Kring de ödsliga rum;
Men dig finner han ej,
Ty din pröfning har slut,
Och försonad alltnog
Dig den Evige tog
Som ett barn på sin arm,
Och nu hvilar du ut
Invid faderlig barm. —
Väl, så rulla ditt klot
Uti ljus och gå gladt
Din förklaring emot!
Efter långvarig natt
Skall jag se dig en gång
I ett skönare blå;
Jag skall helsa dig då
Med en skönare sång.
— Esaias Tegnér