Pojkarne
Jag minns den ljufva tiden,
jag minns den som i går,
då oskulden och friden
tätt följde mina spår,
då lasten var en häxa
och sorgen snart försvann,
då allt — utom min läxa —
jag lätt och lustigt fann.
Uppå min mun var löjet
och hälsan i min blod,
i själen bodde nöjet,
hvar människa var god.
Hvar pojke, glad och yster,
var strax min hulda bror;
hvar flicka var min syster,
hvar gumma var min mor.
Jag minns de fria fälten,
jag mätt så mången gång,
där ofta jag var hjälten
i lekar och i språng,
de tusen glada spratten
i sommarns friska vind
med fjärlarna i hatten
och purpurn på min kind.
Af falskheten och sveken
jag visste intet än:
i hvar kamrat af leken
jag såg en trogen vän.
De långa lömska kifven,
dem kände icke vi:
när örfilen var gifven,
var vreden ock förbi.
Ej skillnad till personer
jag såg i nöjets dar:
bondpojkar och baroner,
allt för mig lika var.
I glädjen och i yran
den af oss raska barn,
som gaf den längsta lyran,
var den förnämsta karln.
Ej sanning af oss döljdes
uti förtjänst och fel …
oväldigheten följdes
vid minsta kägelspel
den trasigaste ungen
vann priset vid vår dom,
när han slog riktigt kungen
och grefven kasta' bom.
Hur hördes ej vår klagan,
vårt späda hjärta sved,
vid bannorna och agan,
som någon lekbror led!
Hur glad att få tillbaka
den glädje, riset slöt,
min enda pepparkaka
jag med den sorgsne bröt.
Men, mina ungdomsvänner,
hur tiden ändrat sig!
Jag er ej mera känner,
I kännen icke mig.
De blifvit män i staten,
de forna pojkarne,
och kifvas nu om maten
och slåss om titlarne.
Med fyrti år på nacken
de streta med besvär
tungt i den branta backen,
där lyckans tempel är.
Hvad ger då denna tärnan,
så sökt i alla land?
Kallt hjärta under stjärnan,
gul hy och granna band.
— Anna Maria Lenngren